Jag är adopterad. Jag kom till Sverige när jag var 1 år och 6 månader och visste inte vad som skulle vänta mig. Min mamma, som då var vacker, jordnära och norska hade en otrolig längtan efter ett eget barn var överbeskyddande men visade gärna upp sin nyfunna dotter. Hon klädde mig i de vackraste klänningar och kallade mig för sin "lilla docka". Det var vad jag var då. Mitt första Namn kom att betyda "vacker duva" på mitt hemspråk, men mitt tilltals namn står för "människornas beskyddare".Vissa kallar mig för just det, en som skyddar dem jag älskar och tycker om, andra kallar mig för Lex eller liknande.
Jag minns första gången jag såg min mamma få en hård smäll av min så kallade pappa. Han var påverka och ursinnig över något jag inte förstår, Min mamma grät. Det jag vet idag är att det inte var första gången hon tog emot smällar. Han krökte inte ett hår på mig. Och som jag förstått har han aldrig riktigt brytt sig. Min mamma var den som hämtade mig från mitt ursprungsland på grund av att min "pappa" var "tvungen" att jobba. Så fort han skulle få egentid med mig skickade han mig till sin mor för att han inte visste vad han skulle gör eller ens orkade ta tag i "problemet".
Tillslut tröttnade min mamma på slag, ord och tårar och skiljde sig från denna man. Den dagen hon packade sina väskor fick hon veta att min "pappa" varit otrogen men en kvinna sedan de gift sig. Min mamma vände honom ryggen. Men hon kommer inte att bli av med honom. Hon flyttade till en annan stad och började träffa fel typ av människor. Alkohol droger och piller lockade och hon gled mer och mer in i det mörka. Hennes flykt från verkligheten var alkohol. Jag, hennes då treåriga dotter fick ibland på något sätt säga ifrån. Där börjar minnet vika.
Vid femårs ålder minns jag en man som kommer att vara med ett bra tag. Jag kommer att kalla honom för S. S var en trevlig man som hade två barn från ett tidigare äktenskap. Men ska jag vara ärlig så var han först gift när han träffade mamma. Det var i en bar som mamma brukade gå till då hon vid de tillfällena sa att vi skulle köpa mat gick till. Han var lång, blond och hade ärliga och ödmjuka ögon. Han lovade henne ett nytt liv. Men allt var lögn. Detta är bara början
Jag skriver inte för att få sympati, jag skriver inte för att trigga någon. Jag vet att vi är fler som gått igenom mycket , men jag vet inte alls hur alla reagerar. Detta är min början på en lång historia om inte tagit slut än. Jag är glad att allt hände för det har gjort mig till personen jag är idag. och nu vill jag berätta vad som hände ur min synvinkel.
// The one and only Lexxx