theoneandonlylexxx.blogg.se

Jag visste aldrig vart vi skulle när morgonen började. Dock sluttade ofta dagarna med att jag fick släpa min mamma på en spårvagn eller in till en buss sedan in i våran lägenhet för att kunna lägga henne till sängs. Hon drack hejdlöst, tog mig till olika gäng för att låna pengar och drack lite till. Vid det här laget hade jag fyllt fem. Min mamma var lika stolt över mig som innan och lika beskyddande. Män som min mamma träffade kunde kalla henne för det ena och det andra men det var inte fören när de kallade mig exempelvis "köpebarn", "äckel" eller liknande som min mamma reagerade. Hon 

 

"S" kom då och då vid detta året. Om jag förstått min mamma rätt var det här som "S" blev påkommen med att vara otrogen. Men plötsligt en dag flyttade "S" in till oss i Bergsjön.På den tiden var Bergsjön relativt litet, alla kände alla och även om vissa var invandrare så blev man accepterad. "S" var till en början en fantastisk fadersfigur och körde mig och mamma över allt i Sverige, stod för alla kostnader, lekte med mig och gav mig den kärlek jag behövde. Kolmården var ett favorit ställe. Så som Liseberg. En sommar följde även "S" Son med till Kolmården. Allt verkade ha vänt för mamma och mig och vi hade kanske träffat rätt man som kunde hjälpa och stötta oss, ge oss en ny chans, det var vad jag trodde. Jag hade till och med börjat kalla "S" för "pappa" i smyg. Men ack hade jag fel, med tiden så hamnade även "S" i flaskan. Han som en gång var förmögen och kunde försörja oss fick ta ut socialbidrag. Mannen som haft en karriär försummade den och blev bästa vän med min mors alkohol. Han blev mer och mer våldsam mot min mamma också.

 

En morgon, jag minns den så väl, fann jag mamma i köket på golvet. Den vita spisen och ugnen var nu täckt med blod. Jag sprang fram till den livlösa kroppen. Lägenheten verkade tom överlag. Jag minns hur jag sprang ut i svalen och försökte få tag i någon som kunde hjälpa mig. Tillslut kom en granne som ringde 112. Det var första men inte sista gången jag åkte med ambulans. Min mamma hade vaknat upp på sjukhuset , hon hade ett brutet ben och en lindrig hjärnskakning. Hon skyllde på att hon hade svimmat och trampat snett. Som jag förstod det trodde inte ens läkarna på de historien, men de lät henne vara. De kommande veckorna såg jag inte till "S" överhuvudtaget och jag som sexåring fick laga mat och pyssla om min mamma som var skadad. Min mor återgick till sina rutiner där hon träffade olika män och tog med dem hem. Drack för mycket och lät allt bara hända. Vissa män var snälla och trevliga, andra var läskiga. Så läskiga så jag gömde mig i mitt rum.

 

Ingen visste något, trodde jag.

 

Jag vill inte ha sympati eller tröst. Detta är min tröst, att få berätta. Att inte få dömande ögon eller sympatiserade ögon på mig. Jag vet att jag inte är ensam, och jag vill att ni där ute som kanske hamnat i samma sits eller liknade ska veta ; NI ÄR INTE ENSAMMA!

 

 

 

Och du som kollar snett på pojken som går i samma trasiga byxor, sluta kolla, han kanske inte har det lätt med tom mage och föräldrar som inte bryr sig! Flickan som gör allt för att bli sedd har ingen som vill lyssna på henne annars. Tänk om och sluta döma!

 

// Lexxx